Boken läses bäst som en kommentar till sin egen genre — en kokbok om kokböcker, på ett nästan brechtianskt vis. Kapitlet om kanderad vitlök har det sena Godards trötthet i sig. Att den ändå *fungerar* som faktisk kokbok är, antar jag, det mest subversiva med den. Tre stjärnor. Men det är förstås medvetet.